Put the fun between your legs

Bara namnet på denna blogg Put the fun between your legs får mej ju att gilla den, att det sedan är mycket och läcker cykel gör ju inte det hela sämre.

Lite ös på fredagskvällen

Know Your Enemy med Green Day

Är alltid bra att känna sina fiender, som kan vara slöhet, mjölksyra, uppförsbackar, klungspurter, väggen, uttråkning, regn, .......

Bra musik hjälper iaf till att knäcka de flesta av fienderna

Adrenalin

Hur läckert det än är att titta på är jag glad att det inte är mina barn.

Tour De France

Ibland funderar man ju lite över varför man är som man är och varför det blev som det blev.
Arv, miljö, egen vilja eller lite av varje?
Klart är iaf att man kan se vissa mönster eller intressen upprepas i generation efter generation. Det är både lite häftigt och lite skrämmande och betyder väl egentligen inte så mkt så länge det är av positiv karaktär, förutom att man har något lite extra gemensamt.
Jag fick aldrig träffa min biologiska morfar men en sak har min mamma fört vidare från honom och det är cykelintresset, trots att min barndomsfamilj ägnade sej åt simning och aldrig cykel för annat än transport. (Fast mamma tog med mina äldre syskon när bröderna Fåglum passerade genom samhället på någon tävling.)
Min morfar, Elof Öberg, var cyklist och tävlade för Skövde CK, han dog när min mamma var 13.
Mamma har alltid pratat om sin pappa med ett visst skimmer runt honom och då naturligtvis även hans cyklande. För egen del kom jag inte i kontakt med cykelsporten förän jag började på gymnasiet och lärde känna Catrin, nu mera min svägerska. Själv höll jag då på med modern femkamp efter att ha slutat med simningen som varit min följeslagare sen jag föddes. Ja det ena ledde till det andra och jag och Johan blev tillsammans och jag bestämde mej för att pröva cykelträning istället.
Det var det roligaste jag någonsin tränat!
Men jag var också fast beluten att jag vid 18 års ålder var alldeles för gammal för att köra något annat än tempolopp, aldrig att jag ville ligga i klunga med svenska dameliten, jag som aldrig cyklat fler än två i bredd. Efter 2 säsonger åkte jag till England för 1 år, och därefter var min cykelträning över för att aldrig mer tas upp. Det kom jobb, studier och barn istället och Johan hade hängt upp cykeln för gott pga ryggproblem som inte gick att lösa. Vi hade ingen kontakt med cykelsporten men visst berättades det en och annan historia vid matbordet till barnens stora glädje, med lite skimmer runt.
Så drog jag väl med make och barn på något Elit-GP i byn och i Eslöv (de var inte svårövertalade) och rätt som det var ville Alice börja cykla och Vincent med och vi sa nej och resten är historia som man brukar säga.
Arv, miljö eller egen vilja? Ja inte vet jag men roligt är det.

Svåra beslut - Sweet Sixteen

Har länge levt i tron att de svåra besluten i livet var över.
Visst har det funnits rätt många beslut att ta sen jag bestämde mej för äktenskap, flytt, högskolestudier och barn (allt på en gång naturligtvis) men på något sätt har det fallit sej rätt naturligt. Man har funderat lite, resonerat lite och så kört. Med andra ord har det varit rätt lätt att ta beslut.
Helt plötsligt har det blivit väldigt svårt igen för vi har en dotter som ska börja gymnasiet till hösten, en dotter som cyklar, en dotter som tycker cykel är själva meningen med livet, en dotter som inte förstår några som helst argument om varför hon inte ska flytta till Skara och Cykelgymnasiet till hösten.
Känns som en enda evighetslång väntan på besked från SCF om hon kommit in eller inte.
Har hon inte kommit in behöver vi inte ta något beslut och vi får ha våran lilla dotter hemma i några år till. Men jag skulle lida med henne eftersom jag vet hur gärna hon vill detta efter alla samtal vi haft om vad det innebär och alla frågor från oss om varför hon vill göra det. Hon vet vad hon vill och varför.
Har hon kommit in måste vi, hennes föräldrar, slutligen också bestämma oss för om hon ska få lov att flytta iväg. Vet nog innerst inne vilket beslut som kommer att kännas bäst, men om det verkligen är det som är bäst för henne, hur ska man veta det?

Lite skön fredagsmusik

Endorfiner och självförtroende

Måste säga att Fredrik Ericsson på Uthållighetsbloggen fått igång en intressant diskussion med sitt inlägg ”Var är landsvägscyklisterna?” angående nivån på svensk cykel. Intressant uppföljt av bl.a. Henrik Öijers  med ”Lite pannben skulle väl inte skada?”.

Jag ska med en gång säga att jag inte har tillräcklig kunskap om elitcyklisternas träningsmotivation och vilja att verkligen satsa, för att uttala mej om detta.

Har ju inte så många elitcyklister i min omgivning, utan mest barn och ungdomar.

Men reflektera kan jag ju göra.

Jag tror väl egentligen att den stora gruppen "medelmåttor", alltså de som gärna tränar men inte till vilket pris som helst och som gärna tävlar men inte satsar allt, beter sej på ungefär samma sätt som de alltid har gjort. Skillnaden är väl bara att gruppen över, eliten, är så försvinnande liten idag att "medelmåttorna" räknas in där.  

Förr i tiden, back in the 80´s, var det tillräckligt många cyklister som tävlade på junior och seniornivå för att man skulle kunna ha poängkval få att få starta i elitklassen. Motiverande nog kanske för lite mer ”underställ och snor”?

Det är väl fortfarande så att de allra flesta som håller på med idrott gör det på en komfortnivå, sen finns det en del som vågar utmana sej själva och satsa, men inte många som verkligen offrar allt. Ur ett samhällsperspektiv så ska det nog vara så också.

Det är synd bara om dem som satsar, nästan, allt eller tom tillhör komfortzonen, men tror att de satsar som den verkliga eliten gör. Någonstans har någon missat att lära dessa vad verklig uppoffring är. 

Det är väl kanske så att vi alla till mans tycker att vi ska ha mer tillbaka än vad vi satsat och helst ha mest utan att behöva jobba så mycket för det, ”Because I'm Worth It”. Och det kanske är rätt inställning, varför slita mer än nödvändigt? Men jag kommer bara att tänka på en replik i filmen ”Superhjältar” (The Incredibles) som är något liknande detta ”om alla ska vara bäst blir ingen mer än medelmåtta”.

Sen är det så att de som verkligen presterar inte bara är de som tränar mest, bäst och allt annat, för då skulle det vara många fler som tillhörde den verkliga eliten, utan det beror också på vem som har ”vinnarskalle” och verkligen kan krama ur sej när det gäller.

Titta gärna in på Alice och Spiffs Cykeläventyr, för lite inspiration till livet, hon är inte så gammal än, blir 16 i år men älskar att träna sej riktigt trött och glad. Nu är Alice inte ensam om denna glädje i att träna och ta i och pröva nytt. FK Trampens ungdomsträningar kan man säga kännetecknas av en massiv uppslutning och en otrolig glädje - ju tuffare träning dessto gladare ungdomar. Kallas visst endorfiner och självförtroende:)