Måste säga att Fredrik Ericsson på Uthållighetsbloggen fått igång en intressant diskussion med sitt inlägg ”Var är landsvägscyklisterna?” angående nivån på svensk cykel. Intressant uppföljt av bl.a. Henrik Öijers med ”Lite pannben skulle väl inte skada?”.
Jag ska med en gång säga att jag inte har tillräcklig kunskap om elitcyklisternas träningsmotivation och vilja att verkligen satsa, för att uttala mej om detta.
Har ju inte så många elitcyklister i min omgivning, utan mest barn och ungdomar.
Men reflektera kan jag ju göra.
Jag tror väl egentligen att den stora gruppen "medelmåttor", alltså de som gärna tränar men inte till vilket pris som helst och som gärna tävlar men inte satsar allt, beter sej på ungefär samma sätt som de alltid har gjort. Skillnaden är väl bara att gruppen över, eliten, är så försvinnande liten idag att "medelmåttorna" räknas in där.
Förr i tiden, back in the 80´s, var det tillräckligt många cyklister som tävlade på junior och seniornivå för att man skulle kunna ha poängkval få att få starta i elitklassen. Motiverande nog kanske för lite mer ”underställ och snor”?
Det är väl fortfarande så att de allra flesta som håller på med idrott gör det på en komfortnivå, sen finns det en del som vågar utmana sej själva och satsa, men inte många som verkligen offrar allt. Ur ett samhällsperspektiv så ska det nog vara så också.
Det är synd bara om dem som satsar, nästan, allt eller tom tillhör komfortzonen, men tror att de satsar som den verkliga eliten gör. Någonstans har någon missat att lära dessa vad verklig uppoffring är.
Det är väl kanske så att vi alla till mans tycker att vi ska ha mer tillbaka än vad vi satsat och helst ha mest utan att behöva jobba så mycket för det, ”Because I'm Worth It”. Och det kanske är rätt inställning, varför slita mer än nödvändigt? Men jag kommer bara att tänka på en replik i filmen ”Superhjältar” (The Incredibles) som är något liknande detta ”om alla ska vara bäst blir ingen mer än medelmåtta”.
Sen är det så att de som verkligen presterar inte bara är de som tränar mest, bäst och allt annat, för då skulle det vara många fler som tillhörde den verkliga eliten, utan det beror också på vem som har ”vinnarskalle” och verkligen kan krama ur sej när det gäller.
Titta gärna in på Alice och Spiffs Cykeläventyr, för lite inspiration till livet, hon är inte så gammal än, blir 16 i år men älskar att träna sej riktigt trött och glad. Nu är Alice inte ensam om denna glädje i att träna och ta i och pröva nytt. FK Trampens ungdomsträningar kan man säga kännetecknas av en massiv uppslutning och en otrolig glädje - ju tuffare träning dessto gladare ungdomar. Kallas visst endorfiner och självförtroende:)
