Handlar om cykel kort och gott.
Cykel från min vy av världen som mamma till Alice, Vincent och Edvin, som fd ordförande för FK Trampen numera vice ordförande i svenska cykelförbundet, som ledare och som cyklande motionär.
”alltså, det känns ju inte så kul nu, att man vill bli
cykelproffs”
Dom där orden slog mej rätt hårt i magen kan jag säga. Min
älskade cykeltokige kille som började cykla redan i livmodern, som körde full
speed på två hjul knappt 2 1/2 år gammal, som tjatade om att få cykelträna från
5 års ålder (vi lyckades hålla honom stången till 11), som bara älskar ALLT med
cykel.
Han står där och tittar lite på mej efter att vi snackat om
något av alla de inlägg, twitter, nyheter osv som någon av oss läst och så
säger han det där. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Kan man uppmana
sitt barn att hålla fast vid sin dröm som så brutalt krossas av alla fuskare
som avslöjas eller själva väljer att lägga korten på bordet? Kan man uppmana
sitt barn att trots all smuts, dynga och korruption som man vet finns i denna
sport ändå hålla fast vid sin dröm? Kan
man uppmana sitt barn att fortsätta cykla och njuta av det när man vet att
sannolikheten att han ska ställas in för valet att dopa sej eller inte bara
kommer öka ju bättre han blir?
Jag vet inte om man kan det, jag vet bara att om jag säger
åt honom att ge upp sin dröm och syssla med något annat på sin fritid kommer
inget bli bättre. Vad jag däremot vet är att jag kan, tillsammans med många andra
människor, ge honom och alla andra unga cyklister en stadig grund att stå på,
justa värderingar och en kompass som hjälper dem att göra rätt val i livet. Om det
sen kommer vara inom cykelsporten eller var som helst annars vet vi inte idag. Men
de kommer ha redskapen för att själva välja och välja rätt.
"We always have a choice. No exceptions. But sometimes a little help is needed."
En som har skrivit väldigt bra om just detta är Bradley McGee i "How dopers stole the best years of my career". Efter att ha läst Bradleys artikel blir jag bara ännu mer övertygad om att det viktigaste vi kan göra är att stå upp för våra ideal och värderingar och inte låta någon stjäla vår dröm.
Första tävlingen "Hilleshögstempot" 18 april 2009 och lyckan är total, äntligen!
Funderar på att stänga av alla sociala medier och smyga ut i skogen och gömma mej tills detta onda är över.
Öppnade Facebook på lunchen och ser då följande nyhet: Rabobank skipper cykelsporten.
Rabobank har varit med och stöttat cykelsporten under större delen, närmare bestämt de senaste 17 åren, av den smutsiga eran. När det nu börjar uppdagas HUR smutsigt det var så drar man sej ur med motiveringen att man inte är säker på att det kommer bli bättre inom en överskådlig framtid. Här pratar vi all cykel, både herr och dam, både MTB och landsväg. Snacka om att dra alla över en kam och det i en tid när cykelsporten verkar vara den sport som kommit längst med att rensa upp och få stopp på skiten. Faen ta dej Lance Armstrong och alla dina gelikar som satt oss i detta. Fy faen säger jag bara .....
Ramlade över ett inlägg på Cyclingweekly om att UCI har bestämt sej för att försöka göra dam- och herrcyklingen mera rättvis och det låter faktiskt riktigt bra: Cycling's governing body, the Union Cycliste Internationale (UCI), has made a strong commitment to improve international women's cycling."One of the things we agreed at the UCI Management Committee a couple of weeks ago was that we needed to do something about it," UCI Road Commission president Brian Cookson said. "As a matter of principle and policy, we agreed to try to work towards making women's cycling more equitable in every aspect with the men's."
Jag har läst igenom inslaget flera gånger och det låter i mångt och mycket bra och ger hopp om en bättre framtid för oss som älskar cykelsporten och för dess utövare. För visst är det så att det ena inte utesluter det andra? Att kvinnliga cyklister får bättre förutsättningar behöver inte betyda att manliga får sämre eller?
"I think there are sponsors out there that would be interested in women's sport that wouldn't be interested in men's sport," Cookson said. "You're missing a trick if you just insist that women's sport is always going to be an adjunct to men's."
Men hur positivt jag än tycker det låter så kan jag inte hjälpa att jag anar en ton av, ja jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det men kanske något om att säga det folket vill höra och inte det man tänkt göra.
Särskilt om man efter att ha läst inslaget ovan läser följande om Emma Pooley i Independent. Då känns det som allt UCI gör är att fortsätta försöka försvara en gammal väl invand linje trots att man säger något annat.
"Cycling is quite a male chauvinist sport, culturally it has been for years, but it's taken a long time to change."
Jag hoppas bara att jag har fel och att UCI en gång för alla har bestämt sej för att rensa ut orättvisorna. Jag är dock alldeles övertygad om att ifall vi som engagerar oss slutar bry oss bara några minuter så kommer denna punkt att hamna väldigt långt ner på agendan hos UCI igen.
Det är för bland annat detta underbara gäng med tjejer som jag inte kan låta bli att bry mej.
Alice, Linda, Alexandra och Anna, FK Trampens mycket starka damjuniorlag 2012.
Alltså nu är jag förbannad, igen. Har varit rätt ilsk hela dagen på allt från mörkret i morse till felaktigheter i kvalitetsmanualen till transporter av prover till struktur på kundwebben som inte blir som jag vill till UCI och deras brist på ansvar för den kvinnliga delen av sporten.
Tur jag har snälla jobbarkompisar som låter mej sitta i eget rum och en familj som lärt sej att inte alltid lyssna men jä -ar att jag inte accepterar att UCI inte lyssnar.
Det senaste som fick mej att bli förbannad var ett inlägg av Cyclismas. Ett bra inlägg med mycket vettigt som jag håller med om men en sak fick mej att börja räkna och det var följande:
3rd Place in Tour of Flanders – 564 Euros Winner – UCI 1.1 one day race – 379 Euros 5th place in stage of UCI 2.1 stage race – 99 Euros
Fattar ni vad kvinnliga cyklister inte tjänar pengar på att cykla snabbt?
Tillbaka till räknandet. Vinst i UCI-rankad tävling ger i runda tal strax över 3000:- om man är tjej. Vinst i Sandby Dam-GP ger 3000:- oavsett om man är tjej eller kille.
Jag fattar inte. Om lilla FK Trampen, i lilla Södra Sandby, i lilla Sverige kan ge 3000:- i vinstpengar utan att gå med förlust på arrangemanget (vi fick till och med en liten vinst på ett par tusenlappar) varför kan inte en arrangör som får världseliten till start ge bättre prispengar?
En tanke som slog mej var att det kanske beror på att FK Trampen arrangerar tävling för cykelsportens skull och jag är faktiskt inte säker på att det är cykelsporten dessa arrangörer och UCI tänker på, i alla fall inte den delen av sporten som utgörs av kvinnor.
Tänkte avsluta mitt inlägg med lite säsongsbetonat mys, eller inte då. Är fortfarande förbannad som en tömd pumpa. Snodde bilden från Francesco Explains It All
Det har varit en underbar cykelhelg. Hösten är här och med den lite lugnare tempo för oss som har lämnat tävlingssäsongen 2012 bakom oss. Själv var jag ute i skogen i lördags med tre kidz och så Vincent som hjälpledare. Det var blöt, kladdigt och fruktansvärt kul! Jag är verkligen inte någon hejare på att hantera cykel men det kvittar när det är så kul och verkligen något alla borde pröva. En timme i skogen, du får frisk luft, styrketräning, lite flåsträning, utmanar dej själv och en riktig endorfinkick. Och att säga att du inte kan håller inte. Jag. Kan. Inte. Men kör i alla fall. Över stenar, nedför små stigar, över träbroar, sladdar (fast inte som kidzen, de är proffs på det jag lovar) och skitar ner mej fullständigt. Har du ett kidz eller två i din närhet så ta med dom ut, bättre alibi för att leka i skogen finns inte, om du nu behöver det. Ett tips bara, en cykel av MTB-typ är att föredra. Skärmar och annat krafs behövs inte men ett par grova däck och några växlar, sen är det bara att köra. (Min cykel är ett gammalt härke från sent 80-tal.)
Andra som har kört cykel i helgen är de absolut bästa landsvägscyklisterna i världen. Det har varit VM i Limburg, Holland. Vilken cykel vi fått se. Marianne Vos och Philip Gilbert som "bara" kör ifrån sina konkurrenter, båda i och för sig med otroligt lojala och starka lagkamrater som verkar kunna prata med varandra under loppet och dessutom hela tiden placerar sej rätt för att alltid ha några som kan jobba när och där det behövs. Ja det har verkligen varit snygg cykel. Även dam- och herrjuniorerna bjöd på snygg cykel även om det är lite hetsigare och mer odisciplinerat i dessa klasser, men det hör väl till åldernJ
Titta och se hur det körs och jämför med körningen i de svenska klungorna. Här gäller det att vara stadig, ta den plats man vill ha och kämpa för att behålla den. Förstår inte hur vi ska kunna bli en cykelnation att räkna med om inte våra ungdomar får större klungor att öva i? Visst, våra juniorer tar sej fram och gör godkända resultat. Men med bättre vana redan tidigt i ungdomsåren på att kämpa för rätt plats i klungan skulle de slippa lära sej detta som juniorer, när övriga duktiga juniorer i världen redan fått den skolningen. Vi måste få ut våra ungdomar i större klungor och detta kan inte bara ligga på att det finns föräldrar som har intresse, tid och pengar. Svenska cykelförbundet måste satsa även på ungdomssidan, vi ute i klubbarna klarar inte detta på egen hand, vi behöver hjälp och stöd.
Madde (Sportchef SCF) säger i en intervju i Expressen att "vi tittar på vad de gör" om Norge och deras framgångar. Ja jag vet inte vad Norge gör men de har större klungor, precis som Danmark, i ungdoms- och definitivt i juniorklasserna, än Sverige. Ändå vet vi att våra ungdomar spöar skiten ur de flesta både danska och norska ungdomar (kolla resultaten från Østfold 3-dagars) och att det i våra grannländer, precis som här, bara finns några få mkt duktiga och lovande ungdomar. Skulle vilja drista mej till och säga att det finns fler lovande bland de svenska ungdomarna trots färre totalt. De har alltså inte fler lovande än vi men de har STÖRRE klungor.
Ja vad gör då jag för att ändra på detta? Ja det har ni redan läst. Jag sladdar i skogen med kidzen, jag engagerar mej i vår förening, FK Trampen, jag engagerar mej i Svensk ungdomscykel, jag försöker med några andra engagerade ledare och föräldrar bygga upp något som kan hjälpa våra ungdomar få erfarenhet av större klungor. Motståndet är det inget fel på i Sverige men det är för få som startar. Dessutom slår de små klungorna ut fler än vad som är önskvärt. Det är svårt att komma in som orutinerad cyklist i en 13-14 eller 15-16 klunga när det är så få, finns liksom inte så många man kan köra med om man inte hänger med täten. I Danmark finns det alltid, minst, en större klunga efter de starkaste, en klunga som är större än hela svenska startfältet på USM. Här är det fortfarande hård körning och även de mindre starka får riktigt bra träning, både på att placera sej i klungan och rent fysiskt. Alltså blir det fler som kan bli bra, vilket syns när vi kommer upp i åldersklasserna. Då har både Danmark och Norge många fler bra cyklister jämfört med Sverige även om de inte har det i ungdomsklasserna.
Så om du inte redan gör det, börja cykla, engagera dej lite i Svensk cykel, dra med barn och ungdomar i din omgivning, orka skjutsa till några tävlingar, orka engagera dej och ge lite, inte bara ta och jag lovar att du kommer få så mycket glädje och energi tillbaka. Dessutom kommer vi ha många fler svenska cyklister som kan vara med och verkligen slåss om medaljerna. Tänk ett Svenskt VM-guld i Norge 2017! Det är inte omöjligt men det krävs mer än några få. Det är dags att sluta snacka och börja cykla istället.
Är det så här vi cyklister beter oss eller är det så här övriga världen missuppfattar oss?
Kan väl inte påstå att jag känner igen mej men visst finns det situationer när jag gärna skulle ge fingret till både den ene och den andre.
Har så smått kommit igång att trampa runt lite på Conrad igen. Mycket tack vare att Alice ville ha lite lugnt sällskap när hon började sin återhämtningsträning efter sommarens skador och sjukdomar. Ja lugnt för henne alltså, inte lika lugnt för mej. Men nu är hon tillbaka i Skara igen fast som tur för mej vill ju Vincent också ha sällskap på sina vilopass. Är nog inte många andra tillfällen som han kan prata hur mycket han vill utan att jag kan ta över samtalet:)
Måste säga att det är en sann lyx att ha två barn som gärna tar en runda med sin mamma. Snacka om kvalitetstid. Ska se om inte jag och Edvin kan komma ut en sväng snart också, men då blir det grusvägs- och skogskörning istället.
Bjuder även på en bild från FK Trampens Cykelskola våren 2012. Jag längtar redan till maj och nästa omgång av Cykelskolan. Men förhoppningsvis håller sej vädret någorlunda så vi kan ta ett par lördagar och sladda lite i skogen när tävlingssäsongen är slut.
