Dom där orden slog mej rätt hårt i magen kan jag säga. Min älskade cykeltokige kille som började cykla redan i livmodern, som körde full speed på två hjul knappt 2 1/2 år gammal, som tjatade om att få cykelträna från 5 års ålder (vi lyckades hålla honom stången till 11), som bara älskar ALLT med cykel.
Han står där och tittar lite på mej efter att vi snackat om
något av alla de inlägg, twitter, nyheter osv som någon av oss läst och så
säger han det där. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Kan man uppmana
sitt barn att hålla fast vid sin dröm som så brutalt krossas av alla fuskare
som avslöjas eller själva väljer att lägga korten på bordet? Kan man uppmana
sitt barn att trots all smuts, dynga och korruption som man vet finns i denna
sport ändå hålla fast vid sin dröm? Kan
man uppmana sitt barn att fortsätta cykla och njuta av det när man vet att
sannolikheten att han ska ställas in för valet att dopa sej eller inte bara
kommer öka ju bättre han blir?
Jag vet inte om man kan det, jag vet bara att om jag säger
åt honom att ge upp sin dröm och syssla med något annat på sin fritid kommer
inget bli bättre. Vad jag däremot vet är att jag kan, tillsammans med många andra
människor, ge honom och alla andra unga cyklister en stadig grund att stå på,
justa värderingar och en kompass som hjälper dem att göra rätt val i livet. Om det
sen kommer vara inom cykelsporten eller var som helst annars vet vi inte idag. Men
de kommer ha redskapen för att själva välja och välja rätt.
"We always have a choice. No exceptions. But sometimes a little help is needed."
En som har skrivit väldigt bra om just detta är Bradley McGee i "How dopers stole the best years of my career". Efter att ha läst Bradleys artikel blir jag bara ännu mer övertygad om att det viktigaste vi kan göra är att stå upp för våra ideal och värderingar och inte låta någon stjäla vår dröm.
 |
| Första tävlingen "Hilleshögstempot" 18 april 2009 och lyckan är total, äntligen! |
