Från första gången jag hörde Foo Fighters "Walk" har jag förknippat den med cyklande, mitt cyklande och min desperation över att jag inte fortsatte att cykla och att inte hinna med att cykla alla mil som finns att cykla.
A million miles away.
Your signal in the distance.
To whom it may concern.
I think i lost my way.
Getting good at starting over.
Everytime that i return.
Learning to walk again.
I believe I've waited long enough.
Where do I begin?
Learning to talk again.
Can't you see I've waited long enough?
Where do I begin?
Do you remember the days.
We built these paper mountains.
Then sat and watched them burn.
I think I found my place.
Can't you feel it growing stronger.
Little conquerors.
Learning to walk again.
I believe i've waited long enough.
Where do I begin?
Learning to talk again.
I believe I've waited long enough.
Where do I begin?
Now!
For the very first time.
Don't you pay no mind.
Set me free, again.
To keep alive, a moment at a time.
That's still insde, a whisper to a riot.
The sacrifice, the knowing to survive.
The first decline, another state of mind.
I'm on my knees, i'm praying for a sign.
Forever, whenever, i never wanna die.
I never wanna die.
I never wanna die.
I'm on my knees, i never wanna die.
I'm dancing on my grave.
I'm running through the fire.
Forever, whenever.
I never wanna die.
I never wanna leave.
I'll never say goodbye.
Forever, Whenever.
Forever, Whenever.
Learning to walk again.
I believe I've waited long enough.
Where do I begin?
Learning to talk again.
Can't you see I've waited long enough?
Where do I begin?
Learning to walk again.
I believe i've waited long enough.
Learning to talk again.
Can't you see I've waited long enough?
Jag har fått lära mej att det bara finns två saker man måste göra, nämligen välja och dö.
Man kan inte välja att dö eller inte, dö måste man, möjligen kan man välja när det ska ske, men allt annat kan man välja.
Jag har under många år valt att inte cykla, nu kan jag välja att cykla, så enkelt är det men en "Desperate biker" har jag blivit och det känns faktiskt rätt skönt, att vilja ngt som ibland inte går, så man kan bli lite desperat. Den känslan har jag inte haft på många år:)
Cykelungar
Utan dessa underbara ungar ingen cykelmamma:)
torsdag 15 september 2011
söndag 11 september 2011
Jag är nöjd
Jag är nöjd med min insats på Malmö Velo Classic. Klarade min uppsatta tidsspärr med 7-8 minuter till godo. Trevligt och bra arrangemang som jag verkligen hoppas kommer tillbaka igen nästa år. Trots att dalarna med efterföljande stigningar ett tag höll på att få mej att tappa modet så gick det vägen, trots bristfälliga förberedelser. Men å andra sidan så har jag faktiskt cyklat landsvägsracer i år, något jag inte gjort på 20 år, och det måste ju innebära att jag iaf förberett mej något vilket är bättre än inte alls. Man kan ju säga så mkt som att till nästa år vid den här tiden ska det ha blivit lite mer cyklande på Conrad, kanske ett eller annat spinningpass och lite styrka. Ger jag mej själv dessutom den förmånen att ha lättat på dövikten ja då kommer nästa års Malmö Velo Classic gå hur lätt som helst även om det inte måste gå så mkt snabbare.
Sen så är det ju det här med blodsockret och insulinnivån. Jag har haft insulinberoende diabetes sen jag var 13 och det har för det mesta funkat bra. Jag har alltid tränat mkt och vetat hur jag ska anpassa insulinintag till mängden aktivitet samt hur och när och hur mkt jag skall äta. Men som ni kanske har förstått vid det här laget har jag inte tränat mkt de senaste 15 åren och definitivt inte ansträngt mej under så lång tid som över 3 timmar i ett sträck sedan 1994. Med andra ord är jag i dag inte riktigt van vid att hantera min diabetes i samband med längre kroppsansträngning vilket var en av anledningarna till att jag absolut ville ha Johan med mej som hjälpryttare, förutom det faktum att det är mkt trevligare att cykla med honom än utan.
Jag har gått igenom 3 graviditeter med efterföljande förlossningar, vilket jag kan säga inte är helt komplikationfritt om man har diabetes, men det har gått bra. Mkt tack vare det otroliga stöd jag haft av Johan. Han känner mej och min diabetes väl nu efter 23 år tillsammans. Det hade jag stor glädje av idag.
När man kört längre och lite hårdare än vad det blivit på träningsrundorna, det blåser och är backigt ja då är det inte säkert att man är riktigt med på att den där tröttheten som börjar kännas beror på något annat än att det börjar bli jobbigt. Men som sagt Johan känner mej och min diabetes och känner igen symtomen på när min blodsocker börjar bli för lågt. Det är då han lungt och sakligt får mej att äta, dricka, stanna och kolla blodsockret, så jag får svart på vitt att jag behöver lite snabba kolhydrater också, och sen tar han mej vidare och kollar av läget tills han märker, och då är jag såpass klar att även jag märker, när allt är okej igen. Det var det han gjorde idag plus att han tog en massa vind åt mej:) Har jag sagt att jag har världens bästa man?
Ja jag skulle nog kunna berätta hur mkt som helst om hur det kan vara att ha diabetes men det är en del av mitt liv, har nästan alltid varit det och kommer fortsätta vara det och jag tycker faktiskt inte det är så där himla jätteintressant att skriva om.
Men om ni undrar någon gång hur det egentligen känns att ha ett blodsocker under fotknölarna, alltså typ 1,6 mmol/L, eller vakna med en insulinpump som fått knäpp och det inte finns ngt insulin i kroppen och blodsockret ligger uppåt 30 mmol/L och man har ketoner så man vill spy, eller humöret fullständigt spårar ur för kroppen pumpar adrenalin för att försöka frigöra glykogendepåerna eller att ställa klockan på 04.00 i 9 månader för att kolla blodsockret och ta extra insulin för att bebisen i livmodern ska födas frisk eller att för sjuttielfte gången förklara att "nej jag blir inte frisk från min diabetes bara jag går ner några kilon, slutar äta godis och börjar smaska maskrosblad, för jag har insulinberoende diabetes och kan inte producera ngt insulin hur mkt jag än vill"
Ja vill ni veta det och annat får ni gärna fråga. Jag är van att svara även om jag inte bara vill vara en diabetiker. Jag har diabetes och det är något som påverkar mitt och min familjs liv men inget som jag funderar så mkt på. Efter 28 år så vet jag oftast vad som funkar och vad som inte funkar och vad jag ska göra men det är inte hela mitt liv. Vill ni läsa lite så kan jag rekommendera Svenska diabetesförbundets sida http://www.diabetes.se/
Som avslutning vill jag ge er en himla skön låt till. Denna gång med Foster The People "Pumped Up Kicks"
Sen så är det ju det här med blodsockret och insulinnivån. Jag har haft insulinberoende diabetes sen jag var 13 och det har för det mesta funkat bra. Jag har alltid tränat mkt och vetat hur jag ska anpassa insulinintag till mängden aktivitet samt hur och när och hur mkt jag skall äta. Men som ni kanske har förstått vid det här laget har jag inte tränat mkt de senaste 15 åren och definitivt inte ansträngt mej under så lång tid som över 3 timmar i ett sträck sedan 1994. Med andra ord är jag i dag inte riktigt van vid att hantera min diabetes i samband med längre kroppsansträngning vilket var en av anledningarna till att jag absolut ville ha Johan med mej som hjälpryttare, förutom det faktum att det är mkt trevligare att cykla med honom än utan.
Jag har gått igenom 3 graviditeter med efterföljande förlossningar, vilket jag kan säga inte är helt komplikationfritt om man har diabetes, men det har gått bra. Mkt tack vare det otroliga stöd jag haft av Johan. Han känner mej och min diabetes väl nu efter 23 år tillsammans. Det hade jag stor glädje av idag.
När man kört längre och lite hårdare än vad det blivit på träningsrundorna, det blåser och är backigt ja då är det inte säkert att man är riktigt med på att den där tröttheten som börjar kännas beror på något annat än att det börjar bli jobbigt. Men som sagt Johan känner mej och min diabetes och känner igen symtomen på när min blodsocker börjar bli för lågt. Det är då han lungt och sakligt får mej att äta, dricka, stanna och kolla blodsockret, så jag får svart på vitt att jag behöver lite snabba kolhydrater också, och sen tar han mej vidare och kollar av läget tills han märker, och då är jag såpass klar att även jag märker, när allt är okej igen. Det var det han gjorde idag plus att han tog en massa vind åt mej:) Har jag sagt att jag har världens bästa man?
Ja jag skulle nog kunna berätta hur mkt som helst om hur det kan vara att ha diabetes men det är en del av mitt liv, har nästan alltid varit det och kommer fortsätta vara det och jag tycker faktiskt inte det är så där himla jätteintressant att skriva om.
Men om ni undrar någon gång hur det egentligen känns att ha ett blodsocker under fotknölarna, alltså typ 1,6 mmol/L, eller vakna med en insulinpump som fått knäpp och det inte finns ngt insulin i kroppen och blodsockret ligger uppåt 30 mmol/L och man har ketoner så man vill spy, eller humöret fullständigt spårar ur för kroppen pumpar adrenalin för att försöka frigöra glykogendepåerna eller att ställa klockan på 04.00 i 9 månader för att kolla blodsockret och ta extra insulin för att bebisen i livmodern ska födas frisk eller att för sjuttielfte gången förklara att "nej jag blir inte frisk från min diabetes bara jag går ner några kilon, slutar äta godis och börjar smaska maskrosblad, för jag har insulinberoende diabetes och kan inte producera ngt insulin hur mkt jag än vill"
Ja vill ni veta det och annat får ni gärna fråga. Jag är van att svara även om jag inte bara vill vara en diabetiker. Jag har diabetes och det är något som påverkar mitt och min familjs liv men inget som jag funderar så mkt på. Efter 28 år så vet jag oftast vad som funkar och vad som inte funkar och vad jag ska göra men det är inte hela mitt liv. Vill ni läsa lite så kan jag rekommendera Svenska diabetesförbundets sida http://www.diabetes.se/
Som avslutning vill jag ge er en himla skön låt till. Denna gång med Foster The People "Pumped Up Kicks"
fredag 9 september 2011
Malmö Velo Classic
Måste erkänna att när jag anmälde mej och Johan till korta rundan på Malmö Velo Classic så trodde jag nog i min enfald att jag skulle lyckas att komma ut på åtminstone en längre runda, helst två, i veckan plus cykla till jobbet varje dag. Kan lungt konstatera att så har det inte blivit. Fast å andra sidan har det känts väldigt bra de gånger jag kommit ut på Conrad och det har känts bättre och bättre för varje gång också samt att det har kännts så där lagom efteråt. Med andra ord inget att klaga på men det hade varit kul med några fler mil och rundor. Vädret ska vara helt okej under rundan om man får tro yr.no och klart.se och det får man ju.
Såg på Malmö Velos hemsida att de beräknar första målgång för korta rundan till 11.30. Jag har satt som mål att vara i mål senast 12.30. Min hjälpryttare är lite förkyld men med tanke på det tempo jag tänkt hålla och det tempo han brukar hålla när han kör med Trampenungdomarna så ska det nog inte vara några problem för honom att ta sej runt. Han får väl stoppa en massa snytpapper i bakfickan.
Appropå Trampen så har våra söndagsmotionärer börjat organisera sej och har nu rundor på söndagarna som utgår från Centrumkisoken i Södra Sandby med samlig kl. 08.45. Tonny, Peter, Pär och Christer som väl är de som håller mest i det hela har sagt att det finns plats för alla, även vi som snittar så där 20-25. De ser till att det finns fartgrupper som passar och alla som åker ut ihop ska komma hem ihop, alltså ingen som blir avhängd, frånkörd och lämnad åt sitt öde. Får se om jag kan komma med någon söndag. Jag har lite svårt just med söndagarna eftersom det krockar med Johan och Vincents träning och Edvin är lite för liten att vara själv och för att cykla med. Men lördagar däremot är mina:) Från och med den 1 oktober kommer jag att åka ut, så länge det inte är snö och drivis.
Som avslutning en fredagsvisa "Vart jag mej i världen vänder" med Den Svenska björnstammen. Så himla skön. Gillar särskilt textraden "För vi lever alla med känslan att falla och vid tomhetens botten står vi på toppen"
Såg på Malmö Velos hemsida att de beräknar första målgång för korta rundan till 11.30. Jag har satt som mål att vara i mål senast 12.30. Min hjälpryttare är lite förkyld men med tanke på det tempo jag tänkt hålla och det tempo han brukar hålla när han kör med Trampenungdomarna så ska det nog inte vara några problem för honom att ta sej runt. Han får väl stoppa en massa snytpapper i bakfickan.
Appropå Trampen så har våra söndagsmotionärer börjat organisera sej och har nu rundor på söndagarna som utgår från Centrumkisoken i Södra Sandby med samlig kl. 08.45. Tonny, Peter, Pär och Christer som väl är de som håller mest i det hela har sagt att det finns plats för alla, även vi som snittar så där 20-25. De ser till att det finns fartgrupper som passar och alla som åker ut ihop ska komma hem ihop, alltså ingen som blir avhängd, frånkörd och lämnad åt sitt öde. Får se om jag kan komma med någon söndag. Jag har lite svårt just med söndagarna eftersom det krockar med Johan och Vincents träning och Edvin är lite för liten att vara själv och för att cykla med. Men lördagar däremot är mina:) Från och med den 1 oktober kommer jag att åka ut, så länge det inte är snö och drivis.
Som avslutning en fredagsvisa "Vart jag mej i världen vänder" med Den Svenska björnstammen. Så himla skön. Gillar särskilt textraden "För vi lever alla med känslan att falla och vid tomhetens botten står vi på toppen"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)